Worlds concealed

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. – Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. – Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

 

Gunnar Ekelöf, Färjesång, Bonniers Förlag, Stockholm, 1941

 

Every human being is a world, peopled

with blind creatures in dark revolt

against the self, the king that rules over them. 

In every soul a thousand souls are imprisoned,

in every world a thousand worlds are concealed

and these blind, these nether worlds 

are real and alive, albeit unfulfilled,

as genuinely as I am real. And we kings

and princes of the thousand potential creatures within us

are themselves subjects, themselves imprisoned

in some vaster creature, whose self and being

we understand as little as our master

does his master. Their death and their love

imbue our own feelings with their tint.

 

The same as when a huge steamer passes

out at sea, below the horizon, which spreads

so evening-bright. — And we know nothing of it

till the swell reaches us on the shore,

first one wave, then another and many more,

which breaks and crashes, till all returns

to what it was before. — Yet all is different.

 

So too are we shadows seized by a strange unrest

when something tells us that they are on the move,

that some of the potential creatures are set free.   

After rain

Lars Gustafsson

(1936-2016)

After rain

Summer rain's sky like an X-ray film

where light and shadows mingling show through.

Silent forest and not a single bird.

Your own eye like a droplet spilled under clouds,

reflecting the world: light and vague shadows.

And suddenly you know who you are:

a baffled stranger between soul and clouds,

only by the thin membrane of an image

are the world's depth and the eye's darkness kept separate.

 

The way inwards (2)

På natten

 

Ett öga rullar över golvet, jag vrider mig inåt.

    Dörren är stängda läppar, lövet är tungt att bära.

Sakta växer hår och naglar in i tystnaden.

    Dörrens läppar är stängda för omvända värden.

Ingen blixt är hemma under drömmens ögonlock,

    Men nattens åska går i det fördolda.

 

Gunnar Ekelöf, Dedikation, 1934

At Night

An eye rolls over the floor, I turn inwards.

    The doors are closed lips, the leaf is heavy to bear.

Into the silence slowly grow hair and fingernails.

    The doors' lips are closed to obverse values.

No flash of lightning finds a home under the dream's eyelids,

    But night's thunder rolls in the hiddenness.

    

The deepest sounds

 

Lars Gustafsson (1936-2016)

 

On the Deepest Sounds

 

A stop exists in large organs,

a thirty-two-foot bass, contra-fagotto

 

mighty thrumming air column, late autumn

when in the wells the water rises

 

the subterranean mesh of streams and wells.

And it is more ache than sound.

 

At this lower limit where music ends

something else wishes to begin,

more body than sound, body and darkness,

and late autumn when the wells rise,

but since it is under the ground,

under the music, under the lament

— it does not wish to begin, does not begin

and therefore does not exist. 

 

Now it is nearer, now it is plain!

Now it is straightway heard throughout the expanse.